Om hundar och ödlor: En liknelse om privilegier

Översatt från Sindeloke

Idag känner jag mig lite grundkursig, så låt oss tala om privilegier.

Det är ett konstigt ord, eller hur? Ett vanligt i mina cirklar, det är ett av de mest grundläggande, vardagskoncept inom social aktivism. Vi har massor av av ohjälpsamma tykna småfraser vi tycker om att använda som ”tygla dina privilegier” och mycket av våra samtalskonventioner är byggda runt ömsesidiga överenskommelser (eller åtminstone försök till ömsesidiga överenskommelser) om vilka som har privilegier och hur man kompenserar för det. Men ändå ganska konstigt, ogenomskinligt även om du aldrig använt det förut eller inte är del av de cirklarna. Det är också, så som vi använder det, väldigt mycket en kulturell markör – som ”Tolkienesk” eller ”Hall-of-famer” eller ”heteronormativ”, du kan känna dig ganska säker på att ett stort antal människor omedelbart slutar lyssna och slutar ta dig på allvar i samma ögonblick du använder det.

Det faktum att folk är dumma är inga nyheter. Och det är åtminstone delvis därför konceptet av privilegier är viktigt – för privilegier handlar inte om att vara dum. Det är inget dåligt, eller gott, eller något med en moral eller värdering sammankopplad med den. Att ha privilegium är inget du vanlig kan göra något åt, men det är ok, för det är inget du skall skämmas för, eller känna nåt dåligt inför. Att bli berättad för att du har privilegium eller är privilegierad är inte en förolämpning. Det är en påminnelse! Nyckeln till privilegier är inte att oroa sig för det, eller försöka förneka det, eller be om ursäkt för det, eller försöka bli av med det. Det är bara att uppmärksamma det och att förstå vad det betyder för dig och för människor i din omgivning. Att ha privilegier är som att ha stora fötter. Ingen hatar dig för dina stora fötter! De vill bara att du skall komma ihåg att vara försiktig med var du går.

Det är kanske dags att börja prata om vad privilegier är, va?

Ja, vi är ju online, så låt oss göra en Google-sökning:

Privilege is: About how society accommodates you. It’s about advantages you have that you think are normal. It’s about you being normal, and others being the deviation from normal. It’s about fate dealing from the bottom of the deck on your behalf.

[Betty, A primer on privilege.]

Privilegier är: Hur samhället tillmötesgår dig. Det handlar om de fördelar du har som du tycker är normalt. Det handlar om att du är normal och att andra avviker från normen. Det handlar om att ödet delar ut korten från botten av kortleken för din skull.Detta är själva hjärtat av idén. Privilegier är ett övertag… en uppsättning möjligheter, förmåner och fördelar som några människor får och andra inte får. Till exempel, om det regnar på morgonen och du går upp, klär på dig, sätter dig i den uppvärmda bilen i ditt garage, kör till källarparkeringen vid ditt jobb så blir du inte våt. Om du går ut och väntar vid busshållplatsen, sedan går mellan bussarna vid bytet och sedan går från bussen till jobbet så blir du våt. Att inte bli våt är då ett privilegium som ägandet av din bil och ditt garage ger dig. Så långt är det enkelt, eller hur?Några exempel på sociala privilegier fungerar på precis samma sätt och de är lätta att förstå. T.ex, en ung svart bilförare blir mycket, mycket oftare stoppad av polisen i USA än en gammal vit tant. Att bli stoppad mindre ofta – att auktoritetspersoner hellre friar än fäller – är i detta fall ett privilegium av att vara vit. (Jag tar inte diskussionen av könsfaktorn här, intersektionalitet är en helt annan bloggpost.)

Okey, igen är det rättframt. Och så långt är det inte mycket att göra åt, eller? Du kommer inte, som en vit person, göra sak av att bli stoppad oftare och inget ber dig om det heller. (Inte jag i alla fall.) Så om någon säger ”tygla dina privilegier”, om jag ber dig titta var du sätter fötterna, vad fan betyder det?

Nå. Det är här saken blir lite trixigare att förstå. För de flesta exempel på sociala privilegier är inte så enkla. Låt oss ta, t.ex, ett grundläggande manligt privilegium:

En man har privilegiet att gå förbi en grupp okända kvinnor utan att oroa sig för att bli busvisslad, stirrad på eller få sexuella inviter kastade mot sig.

Ett mycket vanligt manligt svar till den här poängen är ”är det ett privilegium? Jag skulle älska om en grupp kvinnor gjorde så mot mig”

Och det svaret är, exakt så, ett perfekt skinande exempel på manligt privilegium.

För att förklara hur och varför kommer jag nu att ge dig en lång metafor. Den kanske till och med kvalificerar sig som liknelse. Håll ut, för den kommer göra allt kristallklart och är värd tiden.

Föreställ dig, om du vill, ett litet hus, byggt någonstans kyligt men inte kallt, kanske någonstans i Ohio, och bebodd av en hund och en ödla. Hunden är en stor hund, raggig och nordisk, som en Husky eller Lapphund – en slädhund, byggd för snön. Ödlan är liten, en lite gecko bäst anpassad för att bo i en fuktig regnskog någonstans. Ingen av dem har någonsin bott någon annanstans, eller mött några andra varelser; i den här tankeövningen så är det lilla huset hela deras universum.

Hunden, som du kanske kan förstå, sätter på luftkonditioneringen. Sätter den på max, hela tiden – den här hundrasen var uppfödd att jaga älg på tundran, till och med vintern här i Ohio är lite varm för hans smak. Om han kan få huset till tio grader så är han nästan lycklig.

Geckon kan inte göra så mycket åt temperaturen – hon har pyttesmå fingrar så kan inte justera termostaten eller vrida på knapparna på luftkonditioneringen. Ibland, när det är en glödlampa i närheten så kan hon rulla ihop sig nära den och få i sig lite värme på det viset. Men för det mesta så har hon bara att leva med vad hunden väljer. Det är, så klart, alldeles för kallt för henne – hon är en gecko. Inte bara det att hon inte har nån päls, hon är kallblodig! Temperaturen gör henne seg och sjuk, och den genomsyrar hela hennes universum. Kanske kan hon hitta små utrymmen av värme lite här och där, men om hon vill göra något, äta eller titta på TV eller prata med hunden, så måste hon röra sig genom det kalla huset.

Kom ihåg nu att hon inte vet om någonting annat. Det här är helt enkelt hur hennes värld är – kall och smärtsam och ohälsosam för henne, till och med farlig, och hon kämpar så gott det går. Men kanske någon liten del av henne tänker, ”hallå, det borde inte vara så här”, ett spirande frö av revolt som säger att den hon är precis bredvid lampan är den hon borde vara hela tiden. Hon och hunden är partners, på sätt och vis, eller hur? De lever i huset ihop och de påverkar varandra. Allt de har är varandra. Så en dag ser hon hunden greja med luftkonditioneringen igen och säger, ”Hallå. Hunden. Det gör mig riktig kall när du gör så.”

Hunden tittar på henne, skakar på axlarna och fortsätter skruva på knapparna.

Detta är inte för att hunden är en idiot.

Det är för att hunden inte har en jävla aning om vad ödlan ens sa.

Betänk: Han är en nordisk hund i ett tempererat klimat. Ordet ”kall” är komplett meningslöst för honom. Han har aldrig varit kall i hela sitt liv. Han bor under förhållanden som är perfekt anpassade till honom, fullständigt i nivå med hans komfortnivå, en värld han växt upp i med verktygen för att överleva och kontrollera. Inbyggda i hur han var född.

Så ödlan försöker förklara för honom. Hon säger, ”du hade väl inte tyckt om att jag sänkte temperaturen för dig?”

Hunden säger, ”eh… det låter bra tycker jag.”

Vad hon verkligen menar, så klart, är ”hur skulle du tycka om att jag gjorde dig kall”. Men hon kan inte göra honom kall. Hon har inte verktygen, deras delade värld är inte konstruerad på ett sätt som skulle tillåta det – hon är helt enkelt inte fysiskt kapabel att göra honom samma skada som han gör henne. Hon skulle kunna åsamka honom smärta förmodligen. Jag är säker på att hon skulle kunna sticka honom med en tandpetare eller lägga nåt otäckt i hans mat eller nåt, men den här specifika sortens ont kommer han aldrig någonsin att förstå. Det är inte något som kan åsamkas honom, med hänsyn till den värld de lever i och det sätt den är till hans fördel i den här frågan. Så han förstår inte vad hon säger till honom och fortsätter skada henne.

De flesta privilegier är på detta viset.

En straight ciskönad manlig amerikan, på grund av vem han är och kulturen han lever i, känner inte och kan inte känna stressen, det otäcka i och det rena hotet bakom, en busvissling. Hans uppväxt har gett honom päls och tassar stora nog att vrida på reglagen och satte ner honom i tempererade Ohio. När hon säger, ”Du behöver inte stå ut med att bli stirrad på”, vad hon menar är, ”Du behöver aldrig vara orolig för sexuellt intresse”. Det är manligt privilegium. Inte så mycket att detta inte händer män, men att det aldrig kommer ha samma vikt, även när det gör det.

Så vad betyder detta? Och vad ber vi dig göra när vi säger ”Tygla dina privilegier” eller ”Dina privilegier syns”?

Det är, helt enkelt, att vi vill att du skall förstå när du har päls. Och, i förlängningen, betyder det att du borde lyssna. Du förstår, hunden är inte ett arsle bara för att han drar ner temperaturen. Så vitt han vet är det ok, eller hur? Han kan verkligen inte känna smärtan det orsakar, han vet inte ens om det. Ingen tycker att han är en dålig person för att oavsiktligt orsakat smärta.

Det är här han blir en skitstövel: när geckon säger, ”du skadar mig” och han säger, ”Va? Nä, det gör jag inte. Det här ”kalla” finns inte ens. Jag borde veta för jag aldrig upplevt det. Du inbillar dig. Allt är ok på för jag har ju päls, jag har tassar, för du kan ju alltid krypa ihop vid den här glödlampan, för ibland är mitt vatten ljummet och jag bara håller käften och tar det, uppenbarligen är temperaturen inte den jättegrej du säger och du har aldrig haft skabb så mitt liv är lika svårt.”

Och sedan ignorerar hunden saken. För att han kan. Det är privilegiet att ha päls, att vara en hund i Ohio. Han behöver inte ens tänka på det. Han behöver inte leva dagligen med kylan. Han har ingen idé vad hon talar om, och han kommer aldrig tvingas lära sig. Han kan fortsätta göra ödlan miserabel till deras dödsdagar och han kommer aldrig lida för det, utöver det milda besväret av hennes klagomål. Och hon får under tiden försöka att inte frysa ihjäl.

Så, enkelt uttryckt: Var inte den hunden. Om du är straight och en queerperson säger ”Din boktitel, ‘Vacker kuksugare’ är dum och anstötlig. Döp den inte till det”, lyssna och tro på hen. Om du är vit och en svart person säger ”Verkligen, vi börjar alla bli lite trötta på Vad Dessa Människor Behöver Är En Viting-tropen, snälla skriv en bättre film”, lyssna och tro på henne. Om du är en man och en kvinna säger, ”Den här sketchen är ett perfekt exempel på varför kvinnor inte läser serier”, lyssna och tro på henne. Kanske ser du inget fel med det, kanske tycker du att det är oh så perfekt för din artistiska vision, kanske verkar det vara en överkänslig, uppblåst deal över ingenting för dig. SÅ KLART DET GÖR DET, DU HAR PÄLS. Oavsett, bara för att du inte kan känna den smärtan betyder inte att den inte finns. Allt det betyder är att du har privilegium.

Det är inte nåt dåligt. Du kan inte hjälpa att du föddes med päls. Varenda en av oss har något sorts privilegium över någon. Det viktiga är om vi är medvetna om det och vad vi väljer att göra med det och att vi inte använder det för att avfärda de giltiga och verkliga farhågorna från personer som inte delar vårt eget varumärke.