Du kan inte resonera bort en person från en position…


(översatt från bloggpostning av Matt Dillahunty)

de inte resonerat sig in i.

Skitsnack.

Jag är så trött på det här lilla kornet av nonsens. (Det här kornet av nonsens är förresten på samma nivå som den sorts arrogans och uppgivenhet vi ser från ateister som påstår att, medan de inte behöver religion, så är ”småfolket” helt inkapabla att uppföra sig utan den. Men det är en helt annan bloggpost…)

Jag såg den i en Facebookstatus i morse och den var omnämnd av David EllerRapture RAM i Oakland mindre än 24 timmar efter mitt föredrag som fokuserade på att, bland annat, få ateister som tror att logiska resonemang inte kan övertyga folk, att ändra sig. Uppenbarligen misslyckades jag… på sätt och vis.

David är en antropolog och han sa en massa saker som verkligen utmanade sättet jag kommer tänka på de här frågorna i framtiden (jag hoppas kunna skriva en reseberättelse inom kort). Föredraget var upplysande och informativt på många områden men han sa också flera saker som, så vitt jag kan se, är helt felaktiga eller är avhängiga en väldigt annorlunda användning av ord som ”tro” än jag är van vid.

För att vara ärlig, så utmanade Greta Christina honom på punkten att han verkade vara starkt för att sluta att resonera och debattera. David uppgav omedelbart att detta inte var hans avsedda budskap och att de som är skickliga debattörer absolut borde fortsätta. Det var uppmuntrande, men det var så många ställen i föredraget som direkt implicerade motsatsen att det lämnade oss en aning ambivalenta. (Det fanns andra frågor, men idag fokuserar jag på den här.)
Det har kommit en ursäkt i den här frågan och det är uppmuntrande, för David har många bra saker att säga och jag avskyr att bara fokusera på slarviga sexistiska kommentarer eller småsaker där vi är oense. Han är någon jag skulle älska att spendera mer tid att prata med.

Så, vad är fel med just det här talesättet?

Om vi skall vara väldigt petiga, så är varje position någon har en produkt av resonemang. Att tro på ett förslag är resultatet av att ha blivit övertygad. Du kan bli övertygad av bra eller dåliga skäl, men så länge hjärnan är inblandad (och hur skulle den inte vara det?), så är förnuftet inblandat. I det fallet så är påståendet falskt för premissen är falsk. De var, faktiskt, resonerade in i sin tro.

Även i den mer vardagliga meningen så menar man människor vars tro skapades genom indoktrinering, känslomässiga uppmaningar, socialisering/inkulturation och andra saker som normalt inte anses vara i närheten av det ‘rena förnuftet’ – och det sammanhanget gör påståendet anspråk på att du helt enkelt inte kan övertyga dem om deras fel med strikt logiska resonemang.

Det här talesättet är i bästa fall en deepity, men jag är övertygad om att det helt enkelt är falskt.

Som jag nämnde under mitt föredrag så är jag ett levande bevis för att det är falskt. Mina religiösa övertygelser var inte resultatet av kritiskt tänkande och skepticism, men min befrielse från dem definitivt är det. (Om mitt dataset av 1 inte imponerar så har jag ungefär sex års e-post från människor med nästan identiska berättelser… och jag slår vad om att det blir flera ”jag också” i kommentarerna till den här postningen)

Problemet är inte bara att uttalandet är felaktigt, det är en vit flagga. Den implicerar att ansträngningen att befria människor från religiöst tänkande, via förnuft, är meningslös.

Det finns kanske några människor som för alltid är bortom förnuftets räckvidd, men det är inte sant för alla och jag har inte sett någon data som stödjer idén att det ens är sant för de flesta människor.

Faktum är, jag tror vi har bevis för motsatsen. Människor, även om de inte inser det, värdesätter förnuft och bevis. Vi är tänkande varelser och kritiskt tänkande representerar ”best practice” av mänskligt tänkande.

Tricket är, om det är ett rättvist ord, att få dem att inse hur mycket de värdesätter principerna av ett sunt tänkande och få dem att applicera det på övertygelser som tidigare varit skyddat mot sådan granskning.

Jag menar inte att det alltid (eller någonsin) är lätt att genomföra, men uttalandet i fråga menar att det helt enkelt är omöjligt – och ingenting kan vara längre från sanningen.

Skepticism, kritiskt tänkande, logiska resonemang, vetenskap – hur du än vill benämna de mest konsekvent tillförlitliga verktyg vi har för att utröna verkligheten – är universellt erkända som värdefulla även om de inte är universellt applicerade. Vi måste fortsätta att försöka övertyga människor om värdet i att applicera dessa principer på alla påståenden.

Folk blir ofta övertygade om saker av dåliga anledningar och är anmärkningsvärt duktiga på att skydda dessa övertygelser från kritisk granskning – särskilt de övertygelser som de haft länge, gått ut med offentligt och som är delade av många andra i personens social nätverk. Men det betyder inte att de för alltid är oförmögna att inse att de accepterat något på dåliga grunder. Folk kan förstå, och förstår, värdet av att ha goda anledningar till sina åsikter – det är anledningen till att det finns så många försök till apologetiska argument för dessa åsikter.

Slutligen görs uttalandet ofta i samband med påståendet när det resonabla misslyckas så måste vi använda andra metoder. Jag är öppen för många andra infallsvinklar också, men allt för ofta är de föreslagna alternativen likställda med att säga ”Om vi inte kan övertyga dem med goda skäl så låt oss använda dåliga!” (Ironiskt nog är detta rop på religiös efterapning ofta omedelbart följt av ett rop på att sluta använda religiöst språk när vi talar om religiösa påståenden…)

Detta är, tror jag, en fullkomligt korkad idé.

Grundanledningen till att vi kan ändra någons åsikt är för att den religiösa tron har sån bristfällig grund att stå på. Varför skulle du vilja bygga någons ateistiska hus på samma lösa grund? Detta är anledningen till att jag kämpar mot de dåliga argument (pi=3, astro-teologi/zeitgeist) jag fått från ateister; det skapar icke-troende som, när de stöter på en troende som kan påvisa dessa dåliga argument, blir förvirrade, försvarslösa och tenderar att falla tillbaka till religiöst tänkande.

Skräp in, skräp ut.

Du kan, faktiskt, resonera en person bort från nästan vilken tro som helst – det fungerar bara inte om den personen inte ser värdet av att ha rimliga åsikter. Den goda nyheten är att många, om inte de flesta, av de som för tillfället inte ser värdet i det kan lära sig se det och de flesta tror redan att de gör det, vilket gör den Sokratiska metoden så himla användbar.

Det kanske låter insiktsfullt och den kanske representerar frustrationen av att diskutera med de mest skepticismbegränsade fundamentalisterna – men det är helt enkelt inte sant på något användbart sätt och det är dags för den inställningen att flyta bort till landet Dåliga Idéer.

Annonser

Kritiska röster och tankevurpor


När jag skriver om hur människor handlar och beter sig i sin religions namn eller citerar någon ondska från bibeln så får jag ibland mothugg. Jag är inte ensam om att få det så klart. Kristna vill naturligtvis försvara sin Gud och sin tro, hur orimlig den än är. Dessutom händer det rätt ofta att icke-troende blir arga å de troendes vägnar. De motargument jag sett faller in i tre kategorier.

1. Känslomässiga

Varför kan inte var och en få ha sin tro?
Här har jag två invändningar. För det första: var och en får tro vad de vill. Det är inte samma sak som att de är immuna mot kritik. Det går tillbaka till yttrande friheten, du är fri att tycka vad du vill och jag är fri att kritisera de brister jag ser. För det andra: vad du tror, hur du uppfattar världen, påverkar hur du agerar i världen och ju mindre verkligheten har att säga till om i din världsbild desto allvarligare kan dina misstag bli. Att vara övertygad om att ditt spädbarns lunginflammation kan botas med hjälp av bön och handpåläggning istället för antibiotika påverkar inte bara dig själv utan även om ditt barn överhuvudtaget skall överleva eller inte.

Varför försöker du omvända människor till ateismen?
Att förklara sin ståndpunkt för någon annan behöver inte ha som mål att ändra någons världsbild. Däremot får du inse att många ateister inte tycker att din tro är till någon fördel och att människor slutar tro på vidskepelse är något gott, oavsett om just det är det omedelbara målet eller inte.

Men religion har väl gjort mycket gott?
Jag har frågat många gånger vad religion kan göra för gott som nån sekulär organisation inte skulle kunna göra. Alltså, om det finns nåt inneboende gott i religion. Ofta dras hjälporganisationer fram som exempel på religionens goda sidor. För det första finns det sekulära hjälporganisationer också, men tänk på detta: i en religiös hjälporganisation kommer en del av pengarna och tiden gå till missionsarbete och utdelning av biblar, tid och pengar som en sekulär organisation istället skulle lägga på faktisk hjälp.

Hitler/Stalin/Mao etc var en ateist!
Hitler var troende katolik, Stalin utbildade sig på prästseminarium i den Ortodoxa läran men lämnade skolan i slutet av sitt sista år, anledningen till det är inte känd, Mao var verkligen ateist. Även om vi skulle förutsätta att alla dessa var ateister så är ateism bara frånvaron av tro på en gud eller gudar. Frånvaro av tro på något kan inte ge dig en anledning att bete dig på ett visst sätt. Om du inte tror att Smurfarna är verkliga betyder inte det att du kommer begå folkmord. Ursprunget till dessa människors hemska handlingar ligger i vad de trodde på, inte i vad de inte trodde på.

2. Skjuta bredvid målet (sk halmgubbar)

Ni ateister tror inte på någonting!
Det enda alla ateister har gemensamt är att vi inte tror att det finns någon gud eller gudar. Tänk på att även om det finns buddhistiska riktningar som ser Buddha som en gudom så är stora delar av Buddhismen, trots att den går in under etiketten religion faktiskt också per definition är ateistisk. Sekulära ateister tror också på saker, många filosofier har utvecklats och tjänar som bas för en sekulär världsbild. Ett exempel är den ateistiska existentialismen, där tyngdpunkten läggs på självupptäckande och i att hitta mening och värde på ett sätt som är relevant för ens egna värden och världsbild.

Vetenskap är också en tro
Det här argumentet försöker säga att vi antingen tror på Gud eller så tror vi på vetenskapen och att det inte skulle vara någon skillnad. Detta är ett exempel på det logiska felslutet ekvivokation, som innebär att man använder ett ord i mer än en betydelse i samma argument. I det här fallet är det ordet ”tro” som har flera betydelser. Vetenskap skiljer sig från religiös tro på samma sätt som filosofi gör, genom att använda sig av logik. Vetenskap går även ett steg längre genom att stödja sig på demonstrerbara, upprepbara experiment och empiriska data.

Ateism är en religion
Ateism kan uppdelas i stark eller svag variant men ingen av dem är en världsbild. Inte ens stark ateism är något annat än en ståndpunkt i en enda fråga. Vissa människor vill utvidga definitionen av religion till ”något man tror på och följer troget; en etik eller samvete”. I den här meningen är det religion att bekämpa rasism, eller att ha ett favoritlag i fotboll. Sådana utvidgningar gör det svårt att kommunicera. Ateism är en religion på samma sätt som att inte samla på frimärken är en hobby.

Du vill egentligen bara synda
Detta argument vilar på premissen att människans moral är av Gud given och är kodifierad i Bibeln och de Tio Budorden. När man då inte accepterar ens existensen av en gud så har man följaktligen ingen moral heller. Detta argument faller i bitar så fort man synar det närmare.

Ateister tror att allting beror på slumpen
”Livet/universum/ögat/naturen etc är så fantastiskt att Gud är det enda som kan ha skapat det” är inget annat än ett argument från oförståelse. Kortar man ner det så ser man genast att det inte är ett giltigt argument: ”Jag förstår inte hur x fungerar/uppstod, alltså Gud”. Slutsatsen har inget med premissen att göra. Att, som många svenskar tycker om att göra, byta ut etiketten ”Gud” mot etiketten ”nåt större” gör naturligtvis inte argumentet bättre på något vis.

Du är bara arg på Gud
En person som är arg på Gud är inte en ateist. För att vara arg på nånting måste du tro på det. Detta är antagligen en missuppfattning om vad ordet ”ateist” betyder. Eller så är det ett försök att smyga in idén om att det inte finns några egentliga ateister, att vi tror på Gud i smyg.

3. God of the gaps (kunskapsluckornas Gud)

Du kan inte bevisa att Gud inte finns
Vanligt försvar när man ber en apologet visa något stöd för påståendet att Gud finns. Ett sådant uttalande är ett försök att lasta över bevisbördan, vilket är ett argumentationsfel. I en argumentation är det alltid den som kommer med ett påstående (Gud finns) som har bevisbördan, dvs måste komma med evidens för sitt påstående. Ingen vettig människa skulle på allvar påstå att eftersom vi inte motbevisat existensen av gråtomtar och enhörningar så måste de finnas (ellar måste antas finnas).

Mest avslöjande är dock att detta argument bara läggs fram för apologetens egna religion och inget annat. Samme kristne som argumenterar ”Du kan inte bevisa att Gud inte finns!” skulle alldeles säkert själv förkasta det om det användes av t.ex en Hindu ”Du kan inte bevisa att Vishnu inte finns!”.

Gud kan inte definieras
Syns ibland ihop med ”Du kan inte bevisa att Gud inte finns”. För det första så finns det ingen anledning att ens försöka motbevisa en odefinierad varelse, vilket gör argumentet rätt meningslöst. Men, man kan här se att argumentet försöker smyga in premisser. Ordet ”Gud” har en historia och varelsen det beskriver har massor av attribut (allvetande, förlåtande, straffande, allsmäktig etc). Dessutom, genom att föra fram detta argument mot en ateist så vill de ha sagt att vad Gud än är, så existerar Gud. För att göra det så måste de ha någon sorts modell av vad Gud är, hur luddig den än är, för att kunna ha en åsikt i frågan.

Några säger sig ha övernaturlig kunskap om Gud, tillräckligt för att veta att Han existerar men inte tillräckligt för att kunna ge en definition av Honom. Men att hänvisa till det övernaturliga är inget mer än ett argument från okunnighet.

Det är kanske sant för dig, men det är inte sant för mig
Detta påstående innebär att de förnekar att det finns en objektiv verklighet (vanligen synonym med ”fakta”) och avfärdar metodologisk empirism dvs, vetenskap som grundar sig i observationer. Argumentet gjordes ökänt av Bill O’Reilly i hans show The O’Reilly Factor i en intervju med Richard Dawkins.

Religion är ett annat sätt att veta
Att fråga orakelappen på Facebook är också ett annat sätt att veta. Den viktiga frågan här är: hur vet du att din kunskap är sann? Att använda ordet ”kunskap” kan antyda att datan är sann per definition. Detta är inte fallet. Man kan läsa Harry Potter-böckerna och få kunskap om Harry Potter och hans värld, men det är inte sant. Vi förstår att det är påhittat trots att vi har kunskap om det.

Vetenskapen har bestämda mekanismer och procedurer för att verifiera och bekräfta insamlad kunskap, medan religion inte har det. Religion hävdar kunskap och håller fast vid det oavsett.

Att tro är en dygd
Tro är att acceptera en proposition som sann utan tillräcklig evidens. För att någonting skall kunna klassificeras som en dygd måste det först påvisas att det har fler positiva än negativa följder. Det finns ingen logisk koppling mellan att acceptera någon utan anledning och god moral så påståendet är en non sequitur.

Du måste ju vara skeptisk till skepticismen, ad infinitum
Två viktiga aspekter av skepticism och acceptans man bör tänka på:

  1. Mängden skepticism är direkt proportionell mot märkligheten av påståendet
  2. Av praktiska skäl så tenderar vi att acceptera saker som demonstrerats bortom rimliga tvivel. Om något är 99.9% sannolikt kan vi acceptera det som tillräckligt sant.

Exempel på detta är om någon påstår att han har en krona så finns det ingen anledning att misstro honom. Om han däremot påstår sig ha 100 miljarder kronor så får han finna sig i att han måste presentera väldigt övertygande bevis för det.

Eftersom skepticism är direkt proportionell mot ovanligheten i påståendet så stannar regressionen upp rätt snart.

————————

apologet – försvarare av kristendomen
aktivism – uppfattning el. rörelse som förespråkar aktivt ingripande

• The Thinking Atheist podcast Apologist Acrobats
• Filosofiska rummet om felslut och tankevurpor

Är det någonsin rätt att döda sitt eget barn?


Tänk dig följande scenario: Du befinner dig i en krigszon i en by där fiendesoldater inom kort kommer dra igenom. Om de ser er kommer de skjuta er så alla gömmer sig i en gömd källare. Tyvärr är den inte ljudisolerad så alla måste vara absolut tysta medan soldaterna passerar. Skulle en av er ge något ljud ifrån sig så kommer alla att dö. Alla är införstådda med detta, men det finns en hake. Din bebis har luftrörsinfektion och kan inte sluta hosta. Det finns bara två val: du gör ingenting och din bebis hostningar kommer leda fiendesoldaterna till er och alla i byn dör, inklusive dig och din bebis. Eller så kväver du din bebis och resten av er överlever.

Vad gör du? Och är det rätt att göra så?

Dr. Joshua Greene, från Harvard, forskar på detta och den visar att ungefär hälften av de som ställs inför detta dilemma säger att de skulle döda sitt barn. De använde FMRI för att se vad som hände när hjärnan försökte bestämma vilket svar som var det riktiga. När den emotionella reaktionen (”Döda inte barnet!”) hamnade i konflikt med den tänkande och utvärderande så ökade aktiviteten i anterior cingulate cortex, som ligger precis bakom dina ögonbryn. Den aktiveras när det är en konflikt i hjärnan. En sak de lagt märke till är att ju starkare och längre aktivitet i det var i områdena desto troligare var det att försökspersonen valde att döda sitt barn.

Problemet diskuteras 20 minuter in i avsnittet Morality från RadioLab och jag rekommenderar även en kort introduktion till vad kan kallas neurovetenskaplig moralpsykologi för den intresserade.

Vad är sanning?


Sanning är en beskrivning av något som överensstämmer med fakta eller verklighet.

Från ett vetenskapligt perspektiv finns det två sorters sanning: villkorad och logisk

En villkorad sanning är den vars giltighet beror på andra fakta som kanske eller kanske inte är sanna eller kända. Ett exempel är om det existerar intelligent liv i en avlägsen galax. Eftersom vi vet, i princip,  att intelligent liv existerar i vår galax och vi inte förstår de principer som ligger bakom livets uppkomst så kan vi acceptera möjligheten att det kan existera i en annan galax. Eftersom vi har mycket lite information om förhållandena i avlägsna galaxer och vi förmodligen aldrig kommer att ha tillräcklig information för att kunna svara på en sån fråga så är det enda rimliga svaret att vi inte vet och förmodligen aldrig kommer att veta. En förnuftig, rättvis och öppensinnad person måste vara agnostisk i den frågan.

En logisk sanning är den vars giltighet bara beror på logik, på definitioner och egenskaper av begrepp som vi definierar själva. Ett exempel är om 2+2 är lika med 5. Det följer av definitionerna av symbolerna 2, 4, 5 och + och ”är lika med”, att 2+2 bara kan vara lika med 4, inte 5. Det är inte nödvändigt för en förnuftig, rättvis och öppensinnad person att förhålla sig agnostiskt till den frågan. Det är inget som är villkorat eller okänt. Ävenså, till och med logiska sanningar vilar ytterst på definitioner och axiom. Så om en logisk sanning överensstämmer med vad vi ser i verkligheten är en helt annan fråga. Läs gärna Wikipediaartikeln om logikens filosofi.

Varför finns det skrock?


Evolutionärt har det varit en fördel att tro att ljudet du hörde i det höga gräset är ett lejon eller nåt annat farligt. De som ville undersöka dog oftare än de som sprang iväg. Och när du väldigt sällan ser det du springer iväg från så är steget inte långt till att sätta andra, ännu mer avskräckande etiketter på det som skrämmer dig. Det okända är det mest skrämmande vi har, så även om vi inte vet vad som gjorde det där otäcka ljudet mitt i natten så vill vi ha ett namn på det.  Alla vet vi hur lätt en historia förvanskas och ”förbättras” när den återberättats i några led. Det där kalla draget du kände i nacken som fick håret att resa sig blir ganska snart en historia om den döde adelsmannen som hemsöker ett gammalt slott och bara visar sig när någon skall dö.

Ju mindre vi vet om världen, desto mer måste vår fantasi fylla i för att ”förklara” det vi inte har nån förklaring på.

Andar, demoner och oknytt är ju övernaturliga så för att kunna skydda sig måste man ju ha nåt ännu mäktigare övernaturligt på sin sida och när schamaner och medicinmän inte räcker till så uppfinns gudar och ritualer för att få gudarna att göra som du vill. Men vissa hinner ju inte springa ifrån lejonet (när det nu råkar vara ett lejon istället för vinden som hördes i gräset), alltså har du inte behandlat din gud på rätt sätt och nu måste den blidkas. Fler ritualer uppstår.

Detta är precis samma sak som händer idag. Vi är så programmerade att hitta mönster att vi hittar dem även där de inte finns. Gick det riktigt bra i matchen? Det enda som var nytt var ju kalsongerna. Kanske är det turkalsonger? Och en ny ritual har uppstått. Hände något kul när du använde din nya parfym? Då måste det vara en turparfym!

Samma förklaringsmodell fungerar lika bra för alternativmediciner som homeopati, akupunktur och healing.

Rent biologiskt är vi precis samma nu som för 200 000 år sedan, det enda som skiljer oss är vår kunskap. Men rationalitet och vårt evolutionära arv står i konflikt med varandra och default-läget är att dra slutsatser som ökade chansen för våra förfäders omedelbara överlevnad, inte de som ökar vår kunskap idag. Vissa av oss kommer alltid att vilja gå den enkla vägen och dra förhastade slutsatser. Vi andra, som tycker sanningen är viktigast, för fortsätta kämpa för bättre utbildning i konsten att tänka rationellt.

Tro = moral?


”Den med mest komplett tro är den som har bäst moral”
Ja i alla fall om man går efter vad TUFF skriver i sin lilla folder om profeten Muhammed. Undrar vad de menar med moral egentligen? Kanske menar de Imam Mohammed Hanif Khan som nyligen blivit dömd för två fall av våldtäkt av barn och ett fall av sexuellt utnyttjande av barn? Men han är förmodligen inte en riktig muslim. Kanske menar de hur den muslimska gemenskapen i moskén i Stoke-on-Trent hanterade nyheten av Imamens övergrepp? De anklagade barnen för att ha bringat skam över hela samhället.

Domaren i fallet uttryckte sig så här:

“Your actions have had a significant effect on the community. The boys have been reviled by the community for bringing shame on the community.”

För vissa är det tydligen bäst moral att skuldbelägga offren för att de vågade säga att de inte ville bli våldtagna.

Att argumentera från okunskap


Ett av de vanligaste argument man stöter på, oavsett om man diskuterar spöken, andar, seanser eller hur din healer botade din astma är ”Hur förklarar du (min högst personliga upplevelse X)? Det måste ju vara spöken/andar/kristaller/energier!”

För det första så är det din upplevelse. Jag var inte där och har inget möjlighet att veta vad som egentligen hände. För det andra finns det massor av förklaringar som inte kräver att något övernaturligt hänt. Risken är rätt stor att du inte heller vet vad som egentligen inte heller vet vad som hände. Du kan ha drömt eller haft en hypnopomp hallucination, om händelsen inte skedde idag kan du ha ett förvanskat minne av händelsen och hur fokuserad du än var vid tillfället så sker det mycket rätt framför dina ögon som din hjärna helt enkelt inte registrerar. På det hela taget är ditt minne en omedveten bedragare. Eller så har någon annan helt enkelt lurat dig.

Detta är den största anledningen till att vidskepelser lever kvar, för den personliga upplevelsen känns så stark och så sann. Att det är lätt att visa hur dåligt bevisvärde den har kan kanske gälla andra, men ”Jag vet vad jag varit med om!”

Dessutom, även om jag inte kan förklara en viss händelse betyder inte att det var andar som gjorde det.